Idag åt Trollet kall gröt på burk till lunch (han gillar den mycket, så det är inget problem i sig).

På tisdagar öppnar Öppna förskolan tidigt, och då brukar vi luncha där.

Imorgon äter Trollet hemtrillade köttbullar av eko-färs, hemgjort potatismos och en mild timjan/ostron-sås. Hoppas, hoppas att någon av dom andra föräldrarna frågar vad han ska få.

Vid sidan av att peka ut allt som är prickigt (till exempel mammas fräkniga ben) och pappas finurliga påhitt Var är katten? är Hjälpa till just nu en av Trollets favoritgrenar. Han dammar och sopar och plockar ur diskmaskinen och plockar i tvättmaskinen med enorm entusiasm och stor koncentration.

Och jag är beredd att sätta en bra slant på att nån gång, om sisådär femton år, så kommer jag att slå honom i huvet med det. Jag kommer till min häpnad att höra mig själv säga: Du gjorde mer här hemma som ETTÅRING. 

Vissa slagträn är helt enkelt för bra för att kastas bort.

Bli inte stressade nu, men i föräldragenerationens bok så lackar det mot jul. Dom har redan börjat undra lite försiktigt om det är något vi önskar oss i julklapp. Jag och Loppan lekte alltså ängsligt med tanken medan Trollet åt lunch idag.

Vi behöver en ny stekpanna, sa jag.

Gör vi? sa Loppan.

Nej det gör vi väl kanske inte, om man ska vara sådär petnoga. Sa jag.

Nix, det här är inte ett avsnitt av Lilla Fridolf. Det här är Loppan som uppriktigt frågar om det finns några dolda fel på våra fem stekpannor som bara Han Som Lagar All Maten känner till. Och jag som rannsakar mig själv och inser att: nej, det gör det inte. Det är min fetisch som talar.

Förutom att jag är totalt hjälplös inför bokloppisar, så är jag inte nån extremt lättfotad konsument. Jag kan lämna en skivaffär tomhänt om det kniper. Jag kan motstå en hylla lågpris-DVD:er eller en sommarrea på t-shirts. Men av nån anledning går jag igång på just stekpannor. Jag kan inte passera en trave traktörpannor på mitt lokala konsum utan att få starka impulser. Ingen aning om vad det beror på.

Loppan har samma grej, fast med kannor. Små och stora, glas och porslin. Hon är inte samlare, nej nej, hon har en stark och tydlig bild av att just den där kannan, den kan vi behöva.

Det är som om våra befästningsverk mot konsumtionshysteri har en varsin spricka. Inte så stor, men djup. Det är via den sprickan muren en dag kommer att rasa. Då väller en våg av bilar, skor, hemelektronik och TV-shops träningsredskap över oss, krossande allt i sin väg.

Tre saker värda att fira:

Fick igår mms från Linda. Dom har fått en liten tjej! Superfin, med Lindas näsa och hur mycket svart hår som helst! Konstigt att det där alltid är så svårt att verkligen fatta - jag stod där med Loppan i helgträngseln och bara: Men, men, alltså vi sågs ju bara härom dagen, och då hade det ju inte kommit nåt barn...ju. Mellan sista besöket och gårdagens mms har det största hänt. Svindlande.

Idag fyller min fina mamma 60 år. Varmaste grattiskramen här också - jag vet ju att du tassar omkring i kulisserna här.

Och när jag gått omkring och påmint mig om att jag inte får glömma att höra av mig till farsan idag, så har jag helt lyckats glömma att jag faktiskt också befinner mig on the recieving end av Fars dag numera. Scones till frukost och bok! Det ni!

Var på fest igår, inflyttningskalas i Midsommarkransen hos Snaran och David. Det var trevligt, bra folk och roliga samtal och lagom mycket vin. (Blev dock lite orolig precis när jag kom inom parentes sagt, för när jag var på väg upp mot porten hörde jag ett gällt amen vafaan varmrök inte ciggen då! från en balkong. Va, men, hur....fjortisfest? hann jag tänka, innan jag kom på att Snaran och David bor på andra våningen, inte fjärde. Och att deras balkong vetter åt gården.)

Träffade folk jag inte sett på länge, blev lite lite full, bra musik, hemma halv tre. Perfekt fest för en hemmapappa med mera entusiasm än ork. MEN precis innan jag skulle gå dit, så hade jag ingen lust whatsoever. Det (och här kommer poängen) har jag nämligen ALDRIG. Precis när det är dags att byta om så känns det som ett straff. Men det är ju Dansbandskampen (eh, VA???) på TV och det blir säkert bara jobbigt och det ser ut att bli regn... Fast jag innerst inne vet att det säkert blir kul.

Varje varje gång är det såhär. Och: Loppan är likadan! Gnöl gnöl, trängs vi framför spegeln, man är ju inte jättesugen nu precis. Är det här nåt djupt mänskligt, frågar jag nu oroligt, eller är vi helt enkelt en tvåmanna, betongröfvad lip-freakshow?

Det är nog inte så vanligt med folk som kallas kort och gott Carlsson, som en karaktär i nån Strindberg-roman. För varför då, liksom? Ett smeknamn ska ju skilja ut en. Men jag känner en som kallas just så, och anledningen är faktiskt inte mera spektakulär än att han heter så i efternamn. Eller hette, för han bytte när han gifte sig. Carlsson blev dock kvar, och nu är hans smeknamn alltså ett übervanligt efternamn - som han inte ens bär längre. Det är nog ännu ovanligare, vid närmare eftertanke. 

Carlsson är en av mina äldsta kompisar, och jag tycker otroligt mycket om honom. Men Carlsson är också Mannen med propellern på ryggen. Carlsson är Kungen av Jidder. Nog för att mina och Loppans Göteborgs-resor ofta är illa planerade sociala gatlopp, men när Carlsson kommer på Stockholmsbesök, då är fem minuter framåt i tiden ungefär så mycket man kan vara säker på. Carlsson myntade en gång uttrycket Den som inte lever över sina tillgångar brister i fantasi. Och "framförhållning" har han knappt sett på TV ens.

Vi hade för ett par veckor sen pratat löst om att han skulle komma österut och hälsa på oss och lite andra kompisar. Kanske skulle han vilja hyra gästlägenheten i vår bostadsrättsförening. Okej, men vill du det då? Ska vi boka den? frågade jag, luttrad. Och Carlsson svarade med sitt eviga: Mm, vi får kika på det.

Sen skickar han i torsdags plötsligt ett sms som meddelar att han just lämnat Karlstad, och går det att få bo i den där gästlägenheten? Och jag ringer upp och säger att det nog är lite svårt att fixa på en femöring och att man inte kan vara säker på att den ledig heller. Och han säger att det är lugnt inatt för jag ska nog bo hos Markus - fast jag har inte fått tag på honom ännu - men imorgon? Och jag säger att det ordnar sig. Han får bo i Trollets rum i värsta fall. Ring när du vaknar, och hälsa Markus.

Fredag förmiddag dyker han upp. Markus har försökt dra med honom på en helnattssväng runt Stureplan för att presentera mig för "eliten" då tydligen, men Carlsson gick hem till Markus och sov istället. Eller sov och sov, Markus hade, slirigare och slirigare, ringt honom varje gång han har bytt ställe och kan du inte komma ner då, vi har tagit in en helt ÄXTRÄM magnumflaska som fan syns i hela lokalen. Carlsson får mig att skratta som nästan ingen annan. Hans storys är inte märkvärdiga, men han kan mjölka dom maximalt. Jag bjuder på frukost, Trollet vaknar och medan jag fixar hans lunch kollar Carlsson facebook, mailen och surfar efter nåt slags böjt rör som eventuellt ska gå att få tag på på Kungens Kurva. Vi glider i och ur samtal. Han läser DN. Plötsligt pratar vi djupt allvar en stund. Sen borde han nog trots allt ta en sväng förbi Kungens Kurva. Men då käkar du och sover här då eller? frågar jag, luttrad. Det verkar rimligt, säger han. Vi får kika på det.

Två timmar senare kommer han tillbaka, med ett kaminrör som borde kunna funka i nya huset, om man fipplar lite. Och jo, sen var det en grej. Lotta kan inte imorgon förmiddag, så jag kanske borde träffa henne ikväll ändå en sväng och bo över i stan. Hur långt är det till Eskilstuna?

Och sen kommer Loppan hem, och det är kramar och värme och världens bästa jävla kompis, och Lotta visar sig jobba på Söder numera, så han hinner äta i lugn och ro med oss, nästan. Och troligen sover han hos Markus igen. Sen fotar han Trollet och sveper iväg, man ser hur han stegar iväg med GPS:en i högsta hugg över bron. På parkeringen står ljuset på i hans bil, vilket jag messar honom om, och får några timmar senare ett Carlsson-svar om att Jag har nog kablar med tror jag, det ger sig imorgon.

Imorse var han här och lämnade ett lånat SL-kort och han hade sovit över hos Lotta ute i Nacka efter att Markus nog inte ville ha nattgäst trots allt, nåt med en tjej, och bilen gick att starta och så varma kramar igen och hejdå ses snart. Det sista jag hör av honom är ett felskickat sms med frågan Tid över? Snabb lunch? med oklar adressat. Och sen är han borta. Och jag vet inte om det låter konstigt när jag säger det, men jag längtar redan tills nästa gång vi ses.

Pampers i storlek 4 var slut på konsum, så jag och Trollet gick idag till den andra och lite mera ledsamma av våra lokala matbutiker. Där hade väggen med smågodis bytt utseende sedan sist jag var där. Borta var Karamellkungen - nu distribueras gotterna istället av Godisprinsen. Loggan var intill förvillelse lik den förra: Liten, lyckligt leende person med stort huvud, mantel och kungakrona, och jag hann tänka ojdå, det här ser ju väldigt mycket ut som varumärkeskopiering innan jag plockade upp en påse - och på den fick läsa den sorgliga och inspirerande Sagan om Godisprinsen.

Godisprinsen är i själva verket son till Karamellkungen, fick jag veta, och han växte minsann upp i en glad värld av godis och omsorger om alla barn. Men när prinsen blev äldre märkte han till sin sorg att pappa Kungen inte längre främst var intresserad av att göra barnen glada! Nej, han ville istället bara tjäna pengar och fylla sina kassakistor. Måttet var rågat när Prinsens egna favoritsorter försvann ur Kungens sortiment för att dom var för dyra! Då fick Prinsen nog och startade eget. Stöd honom i hans uppror, för godisglädje mot den stygga överheten!

Jag för min del är väldigt glad att vi har fått en godisdistributör här i landet som bara har barnens glädje för ögonen - helt utan vinstintresse får man anta. Viva la revolucion.

Man stöter på sånt här emellanåt, företag som med en knuten näve i luften meddelar att dom har brutit sig ut ur nåt annat företag och nu presenterar sig som det subversiva alternativet. Jag minns för många år sen när tidningen Larson! , trött redan då, plötsligt i ett nummer meddelade att redaktionen hade bildat ett eget förlag för att Egmont inte tyckte att man hade råd med nån gästserie eller vad det var. Säg upp era prenumerationer på andra Egmont-tidningar! skrek insidan av omslaget, och jag och dom flesta andra klippte nog med ögonen och undrade stillsamt Vilka faan är Egmont? Det är lite gulligt när korridorspolitik plötsligt upphöjs till kamp och avgörande och angelägna ställningstaganden hos konsumenten. Att handla av Godisprinsen är en handling MOT Karamellkungs-hegemonin! När dom i köparens ögon ju bara är ännu ett företag som vill sälja produkter.

Fast poängen är förmodligen att uppror säljer. Konsumtion och kamp är troligen ett vinnande koncept. Nu är det slut med den där jädrans Karamell-imperialisten, stumpan. Vi är Prinsens stödtrupper nu! För egen del hade jag nog önskat att dom skulle våga gå längre. Hade Godisprinsen haft basker, marschkängor och tussiga Che-polisonger så hade jag nog köpt ett halvkilo plockgodis bara därför.

Var ute och rullade vagn med Kommunist-Johanna idag igen. Hon var lycklig över att vara klar med det tydligen inte sådär jätteroliga skriva-TV-serieblocket ("Formen där alla som jobbar är missnöjda") och har hittat nånstans att flytta och slipper därmed dealen Inneboende i en sovstad där tågen vänder, med ett konstant brajrökande par som rumskompisar - samt en skum lirare som kommer på besök och rotar i ens rum. Good for her!

Vi spelade snabb konversationspingis, precis som förra gången, över en fika och en slingrig promenad i innerstan, där Loppan såsmåningom anslöt och bidrog till samtalsflätan. Då gick det ännu fortare! Men huvudsyftet den här gången var att jag skulle ge lite tillbakabollning på senaste versionen av Johannas pjäs. Hon skriver bra, riktigt bra. Djupt originellt med ett skönt sinne för dialog och en slags avig undergångshumor. Men ett och annat i den där pjäsen behöver tas ett varv till, några darlings behöver dödas och en del val göras. Och uppenbarligen (vilket är den lätt viktigaste egenskapen hos ett bollplank) kan jag prata om pjäsen på ett sätt som Johanna får energi och pepp av.

Och herreje vad jag trivs i den situationen. Jag är ju aldrig dålig på att hålla låda precis, men ack! Att få vara Han Som Orerar, som Är Konstruktiv Och Generös, som Kommer Med Förlösande Frågor, Gör Skarpa Iakttagelser. Och dessutom Är Till Stor Hjälp.

Jag kommer att bli fullständigt totalt jävla outhärdlig som gammal farbror (om jag inte redan är det.) Händerna knäppta på ryggen, lite näsdropp och så en aldrig sinande ström av välmenande ordkaskader om hur det står till med precis ALLT.