Jag lägger ner sjukt mycket tid på att välja glasögonbågar. För att vara mig i alla fall. Är annars en duktigt effektiv shoppare av kläder och skor - in i butiken med högt tempo, ett snabbt varv (hatar butiker där man måste bläddra bland grejer som hänger), prova den den och den, så lite tid som möjligt i provrummet (vem fan är det som ljussätter provrum förresten? Det måste ju vara medvetet att man ska stå där och känna sig som Shamu den strandade valen med ryggacne. Varför då?) och så ut. Men glasögonbågar kan ta en halvtimme, jonglerande olika par framför spegeln. För glasögonbågar ska ju hänga med varje dag så länge, och är ju så synliga.

Tror man. För i själva verket är det inte en jävel som ser glasögonbågar. Inte mina i alla fall. Har den här gången för första gången på tio år köpt ett par rätt dyra designerbågar, hyggligt radikala, lite 50-talsstuk. INGEN ser att jag har bytt. Utom Loppan, och hon var förvarnad. Och Trollet, som såg skeptisk ut en halvminut.

Kommunist-Johanna frågade om jag hade klippt mig. Och det är nog ungefär vad dom flesta ser - nånting är annorlunda, men vad?

Eller så är det helt enkelt så att folk inte tycker det är nåt som är värt att kommentera. Fast det är det väl?

När man åker tunnelbana med en barnvagn söker man sig, om man kan, till någon av ändarna av vagnen. Där finns en grupp med bara tre säten, vilket gör att vagnen är så lite ivägen som möjligt. Då kan man också sitta så att Trollet ser en, liksom han ser dom som eventuellt sitter på dom två andra sätena. Och i fyragruppen på andra sidan mittgången.

Trollet är tretton månader. Han glor på folk. Om han får kontakt övergår han förmodligen till att peka ut lampor eller leka tittut eller nåt annat bedårande. Men om han inte får kontakt så glor han. Med en kniv. Ingen känsla för social konvenans och personlig sfär där inte. Glooooor.

Dom flesta brukar, som jag skrivit tidigare, tycka att det är trevligt. Andra ignorerar honom fullständigt. Och det är naturligtvis helt okej att föredra att läsa en bok framför att se Trollet visa upp sin mössa. Världen finns inte till för att spexa med min unge. Men en grupp som tenderar att bete sig på ett helt eget sätt är tonårskillar. Inte tjejer, dom kör oftast Guva söt i grupp eller ser honom inte över huvud taget.

Men en tonårskille som utsätts för Trollets outgrundliga, stadiga blå är allmänhet så medveten om det, och så stressad. Han försöker i typfallet ignorera, stirrar ner i knäet, grejar med kepsen, fipplar med mobilen, sneglar upp var tionde sekund för att inse att Trollet fortfarande illstirrar, kliar sig på benet, lägger upp fötterna på sätet, tar ner dom igen...Även om han sitter med en grupp kompisar. Och hos en och annan kan jag se hur det glimtar till av ytterligare nånting i blicken. Han är provocerad. Fan är det om? Vad glor du på, ungjävel? Som om Trollet, tretton månader, muckade.

Det här säger nånting om genus och manlighet, som jag ser det. Det är rätt så jävla läskigt.

Promenerade i eftermiddag med relativt nya vännen Kommunist-Johanna. Sparkade löv i Humlegården, strosade över Blasieholmen, bumpade fram genom Gamla stan (medan Trollet ägnade sig åt röstexperiment i vagnen, skakande som en gammal Muhammad Ali på kullerstenarna), fikade på ett av alla "här-är-ditt-kaffe-i-en-pappmugg-drick-upp-och-gå-nån-gång"-ställen på puckeln och skildes åt vid Södra station.

Två timmars intensivt prat om allt möjligt, högt och lågt, privat och politiskt, skuttande mellan ämnen så att vi ibland måste backa ett par hack för att vi inte var klara med det vi just lämnade. Kommunist-Johanna och jag är samtalskompatibla. Vi har flyt. Med en del människor är det sådär. Med till exempel Loppan eller Snaran eller Ola går det fort och snärtigt och man tappar inte en tråd. Det är samtal man fan skulle kunna sälja på flaska.

Med andra får man bara inte till det. Just nu gäller det till exempel en av fröknarna på Öppna förskolan. Det är inte en personkemi-grej egentligen, för jag tycker hon är trevlig. Det är nåt med rytm tror jag. Vi börjar prata samtidigt, tystnar samtidigt, börjar om samtidigt. Vi tror att den andre har slutat innan den har det, vi missförstår, vi hackar. Det haltar. Det haltar sorgligt, samtalet, fast man vill så väl så väl. Och man får ont i käkarna av att le.

Antar att dom flesta som läser det här har en facebook-sida. Har ni den tämligen hopplösa flirt-appen Are YOU interested? Ni vet den där man får upp bilder på slumpvis valda facebookare och får säga om man går igång eller inte.

Jag hade nästan glömt bort den där appen när det härom veckan plötsligt började dyka upp "jajamensan jag är intresserad" från ett helt knippe bystiga nittonåriga amerikanskor i menande poser och små skimpiga klänningar. Och visst, jag hade precis bytt profilbild och är ju lite av ett kap om man gillar kutryggiga 33-åringar med stora näsor, men att det är nåt som inte stämmer med det där behöver man ju inte vara ett geni för att fatta.

Fast jo. För det var först när den tredje blonda hårmanen från Alabama ramlade in i "JA, oh JA"-korgen som den här killen började ana oråd. Innan så var det åtminstone en gnutta av Det var som fan, jaja det är klart den nya profilbilden är ju rätt fräsch.

Herregud vilken sopa man är.

En till blogg. Jo, jag vet. Men det tog mig faktiskt såhär länge att bli sugen. För ska vi vara helt ärliga så lider den här demokratiseringen av vem som får komma till tals av samma problem som demokrati i allmänhet - lite för många har lite för lite på fötterna. Det kanske är jag som letar på fel ställe, men för mig framstår det som att nittiofem procent av alla bloggar består av smileys, kramizzz och lite typ mode sådära.

Nu har jag emellertid sent omsider hittat ett par bloggar som jag själv verkligen gillar. Ställen där jag gillar att titta in, där jag kan få en skratt eller nåt att tänka på och där jag känner att jag faktiskt får ett hum om hur nån som jag bryr mig om har det. Och eftersom jag knallar runt i pappaledigbubblan till vardags, rätt frikopplad från min vanliga tillvaro, så inbillar jag mig (förmätet nog) att nån kanske är nyfiken på vad som rör sig i mitt huvud.

Dessutom lider jag av abstinens. Det tog en stund att komma på att det där som skavde mitt i glädjen över att få spendera hela dagarna med Bortbytingen (kaostrollet, diktatorn, önskepojken, knatten, Påsen Med Odygd, kärt barn har många alias) var att ha slutat cold turkey med att Föra Saker Framåt. Vad jag menar är att jag behöver något litet projekt, lätt att gå i och ur. Vad jag egentligen menar (fast det låter töntigt) är att jag behöver en hobby. Nåt jag kan peka på och säga: igår var jag där, idag är jag här. För även om Trollet håller mig minst sagt sysselsatt all sin vakna tid så kan han inte vara mitt projekt. Det vore ju hemskt.

Ska vi vara helt ärliga: det var det här eller ett jävla femtonhundrabitarspussel, okej?

Jag tänker mig Med en kniv som en trestegsraket. Till att börja med ska jag se till att det faktiskt finns en blogg, inte en webbens lilla blindtarm med två inlägg och en bild på en katt. Jag ska göra fint innan jag släpper in alltför många gäster. Steg två är att faktiskt berätta för folk att den här bloggen finns, att hålla den igång och att inte bli alltför intern. Förhoppningsvis ska en och annan som inte känner mig personligen också hitta hit såsmåningom.

Steg tre är naturligtvis gratis hudvårdsprodukter, sponsrade resereportage och i förlängningen världsherravälde. Kul att du ville vara med från början, *lol* kramizzzz!