Nu blir det en anings 08-specifikt här. Sorry.

I dagens DN På Stan (vilket är ungefär som en tjockare version av Aveny i GP som den såg ut förrförrförra vändan, för er på västkanten) var det en stor (eller nåja) intervju med min kompis Josefin Ljungman. Inte bekant? Hon är en 27-årig ärkegrym skådis utan scenskola som gått från klarhet till klarhet och nu är med i två succéer på Stockholms Stadsteater - samtidigt. Fin intervju och snygga bilder (ta en titt här), och tokvälförtjänt uppmärksamhet. I pappersupplagan har man också plockat ut några citat ur texten, som man lagt in i lite större och fetare stil - som ögonfångare liksom. Heter säkert nåt speciellt på fackspråk, men det kan inte jag. Ni fattar vad jag menar i alla fall. Och då har man, i en intervju som bland annat handlar om halleluja-stämning i publiken, Ingvar Hirdwalls hemstickade fingerdjur, att nästan bli bortadopterad samt teaterfolks föredragna festdagar, valt följande två citat:

"Jag tycker fortfarande att teater ofta är för långt och tråkigt"

samt

"Jag är alltid lite tveksam till klassiker"

Och jag blir så trött. För det är så typiskt. Vad är det som gör att media, så fort det ska lyftas fram någon som håller på med just teater, tycker att det är så jävla viktigt att vi ber om ursäkt för oss? Varför älskar dom att peka på Ja här har vi en ung person som är rätt cool som håller på med den där gamla dinosauriekonstformen, men kolla här, hon tycker liksom själv att den är mossig så det är okej varenda-enda-enda gång? Varför får filmskapare inte rubriker som Film är ju rätt sugigt för det mesta på sina intervjuer? Varför tvingas inte indie-band och rappare svara på svepande frågor typ Men visst görs det mycket dålig musik också? Ingen stor sak, kanske, men det retar mig.

Och: är det bara jag som tycker att Hanna Hellquist sparkar dom andra På Stan-krönikörernas stjärtar härifrån till Kungsholmen respektive Stureplan och borde få skriva jämt hela tiden?

Om jag ska vara ärlig mot mig själv, så måste jag erkänna att jag alltid väljer den rosa haklappen till Trollet när vi ska äta lunch på Öppna förskolan. Ingen automatik, ingen slump, inget ta den som hänger närmast. Jag väljer den rosa varje gång, för det får mig att känna mig duktig. Det får mig att känna att jag är genusmedveten. Jag är en sån kille som törs välja en rosa haklapp till min son, jag. Jojomän. Som om det skulle vara värt ett enda förbannade nånting i sig att Trollet äter lunch i en rosa haklapp.

Jag har sagt det förr: Herregud vilken sopa man är.

Vi hälsade på hos Linda igen igår. Det här är hon, fast från i somras. Magen, som då var en liten buktning, är ur bild. Nu ser Linda rätt mycket ut som en seriefigur. Hår åt alla håll, ett klot och så två ben nedstoppade i ett par grå snowjoggings. Fast alltså skitvacker såklart! Henrik jobbade sin sista dag innan ett sammanhängande pärlband av pappadagar, komp och ihopsamlad "vem-fan-har-tid-med-semester"-semester tar vid och räcker ända tills i januari. Nesting! Så jävla lyxigt och klokt.

Jag och Trollet anlände igår efter falukorven, och när han klarat av sin vanliga femminuters skepsis var det lätt charmoffensiv, lek med världens största boll och klättring på bord som gällde. Medan Linda och jag, som man gör med en ettåring som kaosar omkring sig, gjorde vårt bästa för att hålla kursen i konversationen.

Det är mycket förlossning där nu. Mycket packa väskan, skriva plan, träna andning och prylar. Mycket vänta. Och mycket hur var det för er och såhär var det för oss. Efter min beskrivning av en uska som stod och duttklappade åll-åll-åll du jobbar så bra så klockan fyra på morgonen medan Loppans ögon brann av mordlust, sa Linda:

Sånt där kladdande är det värsta jag vet, bortsett från alla goda råd som man inte har bett om.

Och satan vad rätt hon har. Oj, vad många oombedda livsvisdomar man fick sig till livs under sista tiden. Oj, vad folk hade blivit experter efter sina förlossningar. Oj, vad folk som har fått barn kan nicka i samförstånd. Och oj, vad lätt det är att gå i den fällan själv! Det är en hårfin gräns mellan En grej som verkligen funkade för oss var...

och

En grej som faktiskt är skitviktig att ni tänker på är...

Det är så lätt att glömma att man faktiskt bara är expert på EN förlossning, och det är ens eget barns. I backspegeln, dessutom.

Trogna läsare som varit med ända från början (Notera hur jag låter som en klok gammal nestor. I själva verket pratar vi om två veckor) vet att den allra första Ventilen handlade om tanter som kritiserar mig via mitt barn. Se här en ny variant från igår:

Kärring (medan hon böjer sig fram och drar ner dragkedjan i Trollets overall lite till, arrrgh!): Men oj vad söt du var. Ja det var du! Du måste vara lik din mamma du. För din pappa är ju inget särskilt.

Och jodå, visst hade hon väl en lite busigt skämtsam ton. Men jag har aldrig sett henne förr, och hon sa icke ett jävla ljud direkt till mig varken före eller efter. Är jag överkänslig som tycker att det här är lite grann...tja, inte riktigt okej?

Är det någon som kan svara på varför det är fullständigt omöjligt för mig att ta in nånting annat samtidigt som jag måttar upp till exempel välling?

Jag är någorlunda normalbegåvad, tror jag. Jag kan exempelvis köra bil, fippla med stereon och debattera kulturpolitik samtidigt. Men ge mig ett kaffemått och det räcker med en milt skrapande stol för att jag ska tappa bort mig helt. Och då pratar vi om att räkna till fyra och en halv här. Nån som har en teori? (Biologistiska idéer om mäns dåliga simultankapacitet undanbedes. Känner alltför många kvinnor som också stirrar ner i bryggarfiltret med ett desperat uttryck av sju eller åtta? i blicken.)

Alltså, jag är ingen stor älskare av dansbandsmusik direkt, det ska jag verkligen inte påstå. Men en anings anings sned blir jag ändå på stora delar av kritiken mot SVT:s Dansbandskampen (Japp, jag har sett det. Jag är småbarnsförälder. Jag ser också Singing Bee, Sing-a-long och Doobidoo på någorlunda regelbunden basis.) Inte för att programmet inte skulle vara lätt yrvaket och halvfalskt i sitt innerst inne älskar vi ju alla dansband-tilltal. För det tror jag verkligen att det är. Men kritiken å sin sida, med Croneman på DN i spetsen, präglas av nån slags protektionistisk, faderligt nedlåtande blick:

Nämen ni vet den där...tja, kulturen, den blomstrar bäst långt från finrummen, den. Den mår bäst av att få vara i fred och tuffa på. Vi gör den bara en otjänst genom att lyfta upp den och försöka göra den till nåt den inte är.

Som om dansbanden inte skulle vara förmögna att ta egna beslut. Som om dom och dom fan miljoner människor som lyssnar på dom skulle vara det här gänget, om ni minns. I grund och botten är det samma gamla jävla metro-norm. Storstaden är bra på riktigt, landsbygd och småstad och deras töntiga rurala uttryck är "bra" på det där lite gulliga mindre vetande sättet. Det ska vara genuint och äkta och helkonserverat.  Dialekt är fint det! Men som tur är har man tränat bort sin egen.

Trollet har idag gjort slut på sin första tub tandkräm.

Jag tillhör Anna-Johan-Maria-Anders-generationen. Vi heter samma sak allihop. Jag har varit Anders D bland klassens konstant åtminstone två andra Andersar hela min uppväxt. Det tror jag är ett av skälen till att folk i min ålder spenderar så mycket tid på att hitta det där speciella, fantastiska namnet till sitt barn. Och visst, namn hoppar oftast över två generationer och återkommer, och visst, det är mycket farfars- och mormorsnamn nu. Men det är också hitte-på-namn, film- och boknamn, ännu äldre namn, ett medvetet letande efter det unika. Det är inte med odelad glädje jag noterar att Elis (som då är Trollets riktiga namn) har tagit sig in på topp-hundra-listan. Visserligen nätt och jämnt, men ändå.

Ibland blir det nästan absurt. Vi träffade på en fest senaste nyår en kille som bodde i Danmark och hade en son med ett fint och ovanligt namn. Vi har alltså aldrig träffat den här snubben förut, eller hans son över huvud taget. Och dom bor inte ens i Sverige! Ändå, när vi pratade aldrig så löst om att om vi får en son till nån gång så kanske han skulle kunna heta... så kände vi nog bägge två att Nja. Det blir ju lite snott, liksom. Och hur många vet man inte som går runt och har VÄÄÄRLDENS finaste namn om vi skulle få en dotter nån gång - fast vägrar tala om vilket namn det är?

Därför kan man inte låta bli att småle när man inser att det absolut vanligaste namnet på Öppna Förskolan är Bruno! Det finns tre stycken, varav två dessutom gick i samma mammagrupp. Det hade nog inte Bruno U:s, Bruno G:s och Bruno L:s föräldrar räknat med, nej.

En lätt skrämmande tanke slår mig, för övrigt. Det finns, i enlighet med varannangenerationsregeln ovan, en stor risk att våra barnbarn kommer att heta Kjell, Barbro, Berit, Margareta och Bengt-Åke!