Beklagar, mormor, morfar och farfar! Det blev farmor som lyckades tajma in ett möte med Trollet i precis rättan tid för att få äran att bli den första att namnges i föräldrarnas föräldrageneration. Att hon spenderade hela helgen krypande på golvet med knatten spelade väl också roll. Han testade med ett försiktigt Baboo redan i fredags kväll, men hade redan till frukosten dagen därpå finslipat uttalet och landade nånstans i närheten av  farr-Mo med skorrande tungrots-r. Även morsans man fick nöjet att bli uttalad, men eftersom han heter Anker och Trollet har anka i vokabulären sen läääänge, så får man väl se det som halvfusk. Stor jävla anka dessutom.

Morsans hundar utsattes för en aldrig sinande entusiasm, med vilda utrop och pekningar så fort dom kom i närheten (Alltså kolla, det är ju hundar här! Har ni sett! Men ÖH, kollar ni eller?). Förra gången var det dom som hängde efter honom, nu letade dom förgäves efter nån vrå där dom fick vara ifred några minuter. Hundrädd är han inte, Trollet, och det känns ju bra.

För övrigt har vokabulären idag och igår berikats med arg (med tillhörande min, som han dessvärre måste slipa på om han väntar sig att nån ska ta den på allvar) och äta. Hammare förblir hans version av "Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet." Ska det prövas nya ord testar han gärna några hammare först. För att kolla så systemet funkar, liksom.

Jag letade, för vad jag tror var första gången i mitt liv, efter en kommersiell radiostation i bilen. P1 körde nåt jävligt pretto och P3 nåt skrikigt och dumt (Vilket kändes som ett genomgående problem den här resan. Jag menar, Idag ska vi diskutera dagens dilemma. Några ungdomar längst bak i bussen tänder eld i en papperskorg. Vad gör du? Säger till? Gör ingenting? Går av? Ring in och berätta! Vad fan?)

Mix Megapol fanns förinställt på hyrbilens stereo, men frekvensen var för Stockholmsområdet. Det blev alltså brus istället, och kort därefter välsignad tystnad.

Smakis (som är en Festis-klon för er Evian-drickare därute) har kloka och tänkvärda ord på sidan, har ni sett det? På min idag stod det Sann framgång är att besegra rädslan för misslyckande.

Snyggt försök, Smakis. Men som alla andra i den här stan så VET jag att sann framgång är Hennessey i glaset, en tramsigt stor SUV, lantställe på Södra Gotland och en fet bostadsrätt i innerstan. Snullet för dig då.

Här backstage på bloggen finns en del spännande funktioner, kan jag meddela er som inte är med blogg själva. Till exempel kan jag se från vilka sidor folk som kommit hit genom att klicka på länkar (och alltså inte själva skrivit adressen på adressrade) har kommit. Det rör sig om gästböcker jag har skrivit i och min facebook-sida, men också en del googlingar. Dom flesta har uppenbarligen letat efter just det här stället och googlat "medenkniv" eller "kniv+blogg", men några har irrat hit på andra sätt.

En person googlade sexblogg, och tyckte uppenbarligen (läskigt nog!) att en sexblogg som hette Med en kniv! verkade läckert. Han/hon hamnade i mitt inlägg Anders i Underlandet om olika sorters bloggar och blev nog grymt besviken.

En person har kommit till bloggen via googlingen Vad har Guldlock för sensmoral och hamnade i sagoinlägget. En annan har av oklar anledning googlat feta+amerikanskor och av ännu mera oklar anledning hamnat här. Ska vi gissa att han/hon kryssade i Var är jag?-alternativet i omröstningen?

Slutligen har en, föreställer jag mig, desperat person hamrat in postkodlotteriet+avboka och snyftande följt en träff hit. Jag tror vi har en potentiell folkrörelse på gång, pipel...

Världens finaste Fetkatt meddelade igår på sin blogg att hon släcker ner. Bloggen har tappat sin funktion för henne, och hon känner inte att hon har tid längre. Buhu, säger jag (även om hon har lovat att skriva ett brev på papper till mig. Minns ni dom? Alltså i kuvert utan fönster!). Jag tar bort länken nästa vecka. Passa på att titta in i ett av webbens mest vardagsaggressiva och roliga och varmhjärtade hörn. Snart är det för sent!

Och så hänger jag upp skylten med STÄNGT. STRAX TILLBAKA. Loppan, Trollet och jag åker till mamma för att fira hennes födelsedag. Får se om det blir nåt bloggat från Vänerkusten. Annars får ni ha en skön helg!

Trollet har fått dagisplats! Och det känns förstås fantastiskt på ett sätt som man nog inte kan relatera till om man inte stått i kö själv - med skräckhistorier av typen Våran Viggo fick gå ett halvår hos en galen katt-tant i Värtahamnen ringande i öronen. Samtidigt känns det förstås lite svindlande magsvidigt klump-i-halsen-konstigt att Trollet om bara några futtiga månader kommer att ha en egen vardag. Med människor han kommer att känna mycket bättre än vi känner dom, med andra armar som tröstar när han blir ledsen och med andra rutiner.

Fast bra kommer det bli såklart. Jag märker ju hur han trivs med stojet på Öppna förskolan och hur kul han tycker det är att komma dit. Den 27:e januari börjar inskolningen, på ett fint, hederligt pärlspont- och furudagis med uteprofil, bara tre minuter från vår port.

Ändå måste jag säga att det är liite konstigt att vi får besked först nu. Här där vi bor byggs det massor med hus och (fiffigt nog) också mycket dagis. Och dagis går visst fortare att bygga än hus, för i höst har rentav stått platser tomma, till exempel där Trollet ska börja. Vilket hon på Stadsdelen sa redan när jag ringde första gången. Det var i september typ, började bli läge att höra av sig till jobbet och tala om när man tänkte komma tillbaks. Det ser väldigt ljust ut på ert förstahandsval, sa hon på Stadsdelen, boka ni in er för ett studiebesök. Så jag ringde till jobbet och sa Det ser ljust ut. Vi ska på studiebesök, och återkommer så snart vi fått beked. Och så gick vi på studiebesök och det var ju fint och trevligt och såg ljust ut där med. För vår del är det inga problem alls, så det kommer besked när som helst skulle jag tro.

Sen hände ingenting på tre veckor, så jag ringde till jobbet och sa att Det ser ljust ut säger dom, men jag har inget besked riktigt ännu och sen ringde jag till Stadsdelsnämnden som sa att jodå, på ert förstahandsval har det ju stått ett par platser tomma rentav, så det ser väldigt ljust ut.

-Då kan jag räkna med det här då? sa jag.

- Nja, räkna med kan du ju inte göra förrän du får ett beslut, sa hon.

-Okej.När blir det då? Börjar ju bli lite läge att höra av sig till Bruket liksom, ha ha.

-Det tar nog nån månad till.

Okej. Men...Varför då, exakt? Sa jag inte, utan tackade och hörde av mig till jobbet och lät dom veta att det ser så ini HELVETE ljust ut nu, men tyvärr har jag inget besked ännu.

Och så kom beslutet härom dagen, och förstahandsval och systemet funkar och no hard feelings egentligen. Fast lite sugen är man ju, när det står på papprena att man MÅSTE tacka ja SENAST på måndag för att inte förlora sin plats, att höra av sig och säga Alltså det ser ljust ut, men du vet, vi måste ju köpa ett frimärke och räkna ut hushållets månadsinkomst och allt möjligt. Du ska nog räkna med nån månad till.

Fast så roligt ska vi inte ha.

Nästan tomt på Öppna förskolan. Trollet skrotar runt, jag dricker kaffe. Nere vid kudd-ön pågår en konversation mellan två mammor jag inte sett där förut. En av dom har fått en vinterjacka i present till sin lille son. Jackan är vit. Vit.

-Och alltså jag vet inte.

-Men vitt är väl könsneutralt?

-Jamen ÄR det det verkligen?

-Det tycker nog jag i alla fall. Den är ju fin.

-Ja jo. Men den är VIT.

För er som undrar kan jag alltså meddela att snö, mjölk och skrivarpapper möjligen är en aning tjejigt. Alternativt bögigt. Herreminje, plötsligt framstår det där med den rosa haklappen som mindre tillkämpat. Vi har en bit kvar, systrar och bröder.

Med en kniv! är inte bloggagratis mest lästa blogg - ännu. Jag har en liiten bit kvar tills designers börjar höra av sig och tigga mig om att posera på bild i deras senaste bläser. Däremot ÄR faktiskt Med en kniv! en av dom mest kommenterade bloggarna på den här portalen. Ligger stadigt på topp tjugo, jomän! Att det är så många som är inne och kommenterar gör att jag rätt snabbt upptäckte att det är både snabbare och roligare att svara direkt i kommentarsrutan än att göra samlade svar under den här rubriken.

Farbro Knivens brevlåda byter alltså skepnad redan andra gången. Fatta dynamiskt! Det blir istället ett forum för att lyfta fram äldre inlägg som fått mycket kommentarer, där diskussionen fortfarande pågår eller som fått kommentarer som varit särskilt fantastiska.

Under Min mamma läser min blogg! har finfina morsan faktiskt varit inne och gett sig till känna. Och jag slår nästan knut på mig själv för att förklara att den här inre tonåringen är ju bara en känsla liksom!

Olas anekdot under Vardagspremiärer 28:e oktober 08 är kanske det roligaste som står på den här bloggen över huvud taget.

Under Mina tandborstskador som analogi för världen utvecklas en metafor i ljuset av Hakkes taskiga gaddar, och Frida delar med sig av ett par riktigt grisiga länkar.

Under Baby-namn - en svartsjuk historia hittar man massor av kommentarer. Min bror presenterar en teori om ett naturligt urval hos namn i ljuset av att det numera är vanligare att ungar döps till Gandalf än Göran, uttrycket originalitetshetsoffer myntas, Bruno spås bli sin generations Conny och Tant Grön presenterar en flicka som kallas Bersa. Bland mycket annat.

Under En. Två. Fan, nu kom jag av mig försöker kloka hjärnor lösa hur man måttar kaffe utan att tappa räkningen.

Under Siewert the pinhead får man lära sig vad medborgarostricism betyder, samt introduceras en liten pristävling.

Tack snälla alla! Kommentera mera!

Har promenerat en hel del i närområdet det sista halvåret. Jag kan mina kvarter och parker här i Stockholms södra förorter, om man säger så. Och en sak som har slagit mig många gånger är att parkbänkar ofta står väldigt konstigt placerade.

Jag antar att det på nåt vis är stipulerat hur långt det ska vara mellan bänkar i stadsmiljö. För folk med ömma ben och slikt ska det väl inte vara för långt mellan viloställena. Man vill ju inte riskera scenarion av typen: Jag kände mig så stark när jag med huvudet högt passerade den där sista bänken. Nu står jag här, med armarna darrande över rollatorn, och nästa bänk är först på andra sidan gångtunneln. Streta på eller vända? Eller segna ner här på stället? Ack, förbannelse över min hybris!

Nu är det alltså inte bänkarna längs med gångvägarna jag pratar om, utan dom där konstigt placerade bänkarna lite vid sidan om. Två bänkar vända bort från vägen, en meter framför ett albuskage. Två bänkar i rät vinkel uppe i en sly-dunge (utan ens en gångväg som leder dit) och med utsikt över tunnelbanespåren. Tre bänkar som bildar en grupp i kanten av en helt osmyckad grusplan bakom sista längan i villaområdet. Du har dom i ditt grannskap också, om du bara tittar.

Är det som det känns, att nån på stadsbyggnadskontoret suttit med ritningarna och sagt: Jamen det ser fint, det här nya området. Nu behöver vi bara lägga in några avsides ställen där A-laget kan hänga på dagtid och kidsen kan dricka häxa på helgkvällarna? För det kan väl inte vara en ren slump var bänkar råkar hamna? Eller?

Det finns saker man bara inte säger, även om man vet att man inte är ensam om att tänka dom. Här kommer en, är ni beredda?

Ibland är det faktiskt SKITTRÅKIGT att vara föräldraledig.

Och så menar jag inte tråkigt som i Trollet är på surhumör, matvägrar och tycker ingenting är roligt. Nej, jag menar tråkigt som i intellektuellt understimulerad. Trollet är världens finaste alla dagar och för det mesta ÄR det fantastiskt, men ibland är det svårt att uppbåda entusiasm för samma gamla bilderböcker, bollstudsning, att gömma en duplo-katt på uppenbara ställen eller en gunghäst. Ibland längtar jag efter att få prata litteratur och politik och livet med en massa vuxna människor - som tyvärr mangrant befinner sig på jobbet.

Har en del mammor i min närhet som gett verbalt uttryck för den här känslan emellanåt. En blev till och med Anti-mamman i ett reportage i Vi föräldrar. Och det är inte det lättaste, tydligen. Tittas duktigt snett från vissa håll. Att njuta i fulla drag av att vara hemma med sitt barn är förstås intimt förknippat med hur en riktig mamma/kvinna ska vara i traditionell mening.

Samtidigt finns det nåt progressivt, genusmedvetet i att våga verbalisera att man kan vara mamma utan att vara helt tillfreds i myselimys-bubblan. Som pappa har man nästan motsatt problem. Varje uttryck för att det ibland, nån gång, alltså nästan aldrig, men kanske en halv dag på hundra är det kanske inte suuuperkul gör att man riskerar att halka ett snäpp tillbaka mot reaktionära mansattityder av typen Nämen brudar, dom är ju liksom programmerade till sånt där. Jag skulle fan få spader. Gänget som sitter och känner sig duktiga för att dom plockar ut en halv fredag i månaden (jodå, dom finns fortfarande!).

Och dom vill man ju inte höra ihop med. Med följden att man, hellre än att riskera att missförstås, brer på med DET MEST MENINGSFULLA JAG NÅÅÅÅGONSIN GJORT och ett hysteriskt leende i varje givet läge. EN FANTASTISK TID, 24 TIMMAR OM DYGNET 7 DAGAR I VECKAN. Man törs inte annat, ens inför sig själv. Allt måste bli rätt.

Och vill ni ha ett tydligt exempel föreslår jag att ni går tillbaks och läser tredje stycket. "Världens finaste alla dagar" står det där, och "för det mesta ÄR det fantastiskt". För en bra farsa inser vilket privilegium det är att vara hemma - hela hela heeeela tiden.